Från Svacka Till Packa

Lina var så gullig att länka mig så lägger jag ut en till sak jag skrev i somras

Raka vägar

Raka vägar… var jag än är på väg den här sommaren ser jag raka vägar. Långa ensliga dagar bakom ratten på dessa raka vägar. Mörka disiga nätter åkandes mil efter mil bredvid ett dike. Man susar alltid förbi så fort man kan utan att fundera vad som gömmer sig bakom snåren av tistlar och brännässlor.

En vacker dag skall jag stanna till vid ett av de där dikena och bara gå rakt ut i skogen. Inte bara för att kissa utan mer för att se vad det är som gömmer sig där inne, där under de stora tallarna som svalkande skuggar solens gass. För tänk, när man har åkt hundra mil så har man säkert missat större delen av dem. Man ser bara starten i backspegeln och målet i horisonten. Man bryr sig aldrig om vad som händer på vägen, om det inte är ett spännande program på radion eller om någon i bilen berättar något kul. Men det är saker man gör mest för att slippa tänka på vägen.

Jag minns när jag som barn var ute på semester med en av mina bästa kompisar. Vi skulle åka upp till hans stuga som låg lite högre upp i landet. När jag var barn var bilåkningen det tråkigaste som fanns, när jag var ung fanns det inte massa tv-skärmar till bilarna och massa bärbara nöjessaker. Hade man tur så hade man ett litet spel med två knappar där det gick ut på att hämta guld från en bläckfisk. Det kunde roa oss barn i kanske en timme.

Sedan hade man lite lekar som man alltid höll på med. Klassikern var 20 frågor. Jag minns särskilt min kompis lillasysters fantasi i den leken. Så fort det var hennes tur att komma på något att tänka på behövdes bara en fråga och ett svar, frågan hade inte behövts den heller egentligen, den sa vi mest för att hon skulle tycka det var lite kul. Frågan man ställde var ”Är det en sak?”, det svarade hon alltid ja på, sen var det bara säga svaret rakt ut. Svaret måste varit det enda hon tänkte på när hon var liten, men såhär i efterhand kan man skratta åt det. Man kunde skratta åt att man visste att hon skulle tänka på sina barbiedockor. Så var det hela tiden när hon var liten. Alltid dessa barbiedockor.

När vi tröttnat på att leka lekar och låssas att man hade tv-spel i nackstöden så var man tvungen att känna efter, och när barn väl känner efter händer det ofta att de är kissnödiga. Speciellt om de har haft en flaska saft att fördriva tiden med den första timmen i bilen. Då var det bara att tjata på min kompis mamma att vi behövde gå och kissa. Hon svängde av på någon liten skogsväg och vi sprang in i skogen för att hitta något kul ställe att kissa på. Man kunde leta upp vad som helst för att göra det roligare att kissa, gärna ville man kissa på insekter av någon anledning. Satt det en fjäril och njöt i solen så ville man inget hellre än att kissa på den av någon anledning.

Men jag minns att just den här gången hittade vi nått väldigt spännande. Ja så spännande att vi till en början helt glömde bort att vi behövde kissa. Vi hade stannat precis bredvid en folkvagns bubbla såg ut att ha stått vid den där skogsvägen i minst ett decennium. Den hade sjunkit i mossan och det hade börjat växa små träd genom golvet. Som barn finns det inget häftigare än övergivna saker. Det dyker upp så mycket frågor som man vill ha svar på. Eftersom föräldrar ska ha svar på allt så ställer man självklart frågorna till dem, ”Varför står den där bilen där?”, ”Har någon dött i den där bilen?”, ”Ska vi ringa polisen och säga att vi hittat en bil?”. Föräldrarna försökte svara så gott de kunde men de kunde inte svara på allt, för hur mycket vi barn ville så hade de inte svar på allt.

Nu när man blivit det som nog räknas som vuxen så söker man fortfarande efter saker som man inte kan förklara. Men tyvärr har man inte samma fantasi som man hade när man var barn. Men om man kör in på en avstickare utefter resvägen kanske man kan gå in i skogen och hitta de där oförklarliga sakerna igen, de man alltid hittade som barn. Man kan låta fantasin spåra iväg hur långt man vill, det finns oftast inget svar som man kan hitta. Så för att låta fantasin skena igen vill jag se vad som finns bakom diken och brännässlor utefter dessa långa raka vägar.