Från Svacka Till Packa

Kom hem med en tanke om att skriva en novell. Vet inte om det här är en novell, historia eller artikel eftersom jag inte läst några regler om hur man ska skriva för att få det i rätt genre, så jag skriver som jag vill ändå. Jag hörde en reklamsnutt på radion för ett program som skulle handla om kärlek vid första ögonkastet. När jag hörde bara orden kärlek och ögonkast ihop så susade mitt minne tillbaka till min första riktiga kärlek, kanske den enda riktiga kärleken jag haft. En kärlek som inte bestod av krav, tvång och strävan efter tvåsamhet.

Det handlar inte om en oklanderlig kärlek till ting om ni nu skulle få den funderingen, utan det var en mänsklig kärlek som innehåller en sån stark laddning mellan två personers blickar. Jag kommer inte skriva ut personens namn, eftersom jag inte vill gå in ge vissa läsare bilder framför sig utan leva in i texten istället. Men om hon skulle läsa det här skulle hon nog förstå att det handlade om henne.

Jag minns första gången jag såg henne. Jag och mina klasskompisar skulle på utomhusfest på en ö här i stan. Först trodde jag att det var en gammal klasskompis jag såg sitta där, men sen såg jag blicken, din blick som var låst i min och fick mig trollbunden från första stund. Jag och mina klasskompisar vi cyklade bara förbi er, på väg mot våra egna bravader. Men du, du fanns kvar i mitt huvud efter det att vi cyklat förbi. Det fanns en längtan, en iver och en nyfikenhet som ville kunna se in i de ögonen igen.

Mina tankar var kvar även när vi träffade klasskompisarna nere på stranden. Jag kunde inte i mitt sinne fatta varför en blick kunde uppehålla sig i mina tankar så länge. Fortfarande uppe i mina tankar framför den eld vi tänt, så hör jag nya röster, röster jag aldrig hört förr. Jag visste att de inte var de vanliga vi brukade festa med så jag tittar dit, jag ser min klasskompis gå mot rösterna för att hälsa dem välkomna dit.

Jag börjar se figurer komma ut ur mörkret och sedan så ökar pulsen och jag ser blicken igen. Är det sant? Ska de till oss? Jag vet inte vad jag ska göra, jag vill bara se henne i ögonen. I min blyghet så klarar jag inte av pressen av en mötande blick av den intensiteten så jag går bort till de som står och spelar kubb. Jag går med i spelet för att försöka skingra tankarna. Men när jag står där och spelar så kommer hon... jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag kan inte det där med kärlek. Jag spelar klart min omgång för att inte verka suspekt och rör mig bort mot en brygga längre bort där jag ser att några klasskompisar valt att ta sig ett dopp.

Jag stannar på bryggan ett tag, tar lite mer att dricka och känner modet öka i mig. Kanske skulle jag ta den chansen som det verkar att hon ger mig, hon har sett på mig, hon har stirrat in i mig och hon har brutit sig igenom mina spärrar som gör att jag inte kan se personer i ögonen. Hur gick det till? Måste jag fråga henne eller är det sådant vi bara borde veta?

Jag och promillehalten i mig väljer att röra oss tillbaka till alla som nu samlats vid brasan med en cd-spelare på hög volym. Jag sluter in i gänget och tar en spanande blick, vad får jag se? Min klasskompis håller om henne... hon, tjejen jag känt att jag fått en kontakt med utan att ens ha pratat, hon är redan tagen. Hur kunde jag låta chansen gå förlorad. Jag tänker en stund och reser mig upp, jag rör mig mot cyklarna. Jag vill egentligen inte vara kvar längre. Jag måste hem och tänka på mitt misstag, misstaget att låta henne försvinna till någon annan.

Jag går bortåt då jag hör tonerna från en av de CD-skivor jag haft med mig. Jag stannar upp och ser mig om, belåten att någon äntligen vill testa min skiva. Låten som kommer är survivors gamla slagdänga eye of the tiger. Jag känner mig lika ensam som Rocky när han knockat sin motståndare och står ensam kvar i ringen. Med en suck av att ingen vill röra sig till min musik vänder jag mig om igen. Då är de där, ögonen, rakt framför mig är de. Jag kan inte se bort, jag vill inte se bort, jag vill bara se rakt in i dem.

Paniken börjar röra sig i kroppen, hur ska jag hantera den här för mig ovanliga situationen? Jag kan inte bara stå som ett fån och se henne i ögonen tills alla gått. Med tanke på vilken låt det var så kommer jag bara på en enda sak att göra; Jag skuggboxas med henne... inte det mest charmerande, men den enda lösning jag kom på. Med blicken fäst i hennes ögon börjar jag skuggboxa... och hon hänger på. Helt otroligt, jag kunde inte fatta, hon var vid mig och hängde med på mina konstigheter.

Vad är hon för människa? Någon ropar hennes smeknamn, det är min klasskompis som satt och höll om henne. Jag känner olusten stiga samtidigt som jag känner mig elak mot honom eftersom jag ändå dansade med tjejen han raggade på. Hon släpper mig med blicken och tittar på min klasskompis och säger "Jag dansar nu" fast hon bara skuggboxades med mig. Eller var det vad vi gjorde? Dansade vi? Jag vet än idag inte vad vi gjorde men kul hade vi iallafall.

När låten var slut kom det en ny, inte alls samma sak som innan att man kunde hitta något konstigt halvflummigt att göra. Det var bara att ta mod till sig och fatta tag i henne som om det vore en tryckare på ett lågstadiedisko. Även om Eye of the tiger på något sätt i mig kändes som vår låt så var den här minst lika bra. Jag har inte dansat på det sättet vi dansade innan och knappt efter heller. Vi dansade tryckare med ögonkontakt. Vi kunde inte släppa blickarna. Jag visste inte om det var alkoholen eller om det var något i luften. Men jag kände att jag var på väg att drunkna i det eviga havet som var hennes ögon. Efter att sett in i ögonen ett långt tag så började nervositeten krypa sig på igen.

Vad gör man nu? Kan man bara stå och stirra hela kvällen? Jag tog mod till mig och slöt mina ögon, jag såg att hon gjorde detsamma. Jag förde mitt huvud mot henne och kände våra andedräkter mötas. Våra nästippars värme mot varandra fick oss att börja vinkla huvudet för att inte krocka i en pinsam eskimåpuss. Våra näsväggar smektes och jag kände hennes andetag komma närmre. Var det dags nu? Första kyssen? Skulle den komma nu? Jag kände hennes näsa smeka min kind när våra läppar möttes och tiden stannade. Jag var där, jag var med om min första riktiga kyss, jag kunde bara tänka på henne... men mest hennes djupa ögon. Men kyssen var lika passionerad från oss båda, fastän ingen av oss nog riktigt visste hur man skulle göra. Men det kändes bara så rätt. Även om jag vet nu när jag börjat bli lite äldre att det var en väldigt djup och blöt kyss så finns det nog ingen annan kyss jag minns så väl för att den kändes perfekt.

Men nu började mina vänner började röra sig... Nu visste jag inte vad som skulle hända med henne. Skulle hon åka hem? Var skulle jag ta vägen? Skulle hon minnas mig imorgon? Vi tog varandras händer och gick mot cyklarna. Vi pussades, låste upp och hoppade upp på våra cyklar. Tror båda kände samma sak; vi vill inte hem, vi vill fortsätta. Klasskompisarna började cykla iväg och vi cyklade efter. När vi var framme vid bron över till ön där vi varit så stannar några ur klassen upp. De pratar om att röra sig vidare till en annan strand. En strand som låg närmre där de bodde.

Jag och hon såg varandra i ögonen och behövde inte ens nicka för att fatta att vi skulle följa med dit. Alla hoppar upp på sina cyklar igen och börjar trampa sig vidare. På vägen visste jag inte var jag skulle titta, hon hade en lite annorlunda cykelstil tyckte jag när jag låg lite bakom henne, men när jag kom ifatt och jag kunde se in i hennes ögon så fanns inte någon tanke kvar på annat än hennes ögon. Vi fortsatte vidare till stranden som var det mål vi hade. Där parkerade vi cyklarna och slog oss ner bredvid varandra i gräset. Vyn var underbar, en upplyst stad vid vattnet. Det är så vackert. Hon lade sitt huvud mot min axel och jag lutade huvudet mot hennes, la armen om henne och våra blickar var fokuserade på vyn.

Staden gjorde oss trollbundna, men längtan efter hennes blick fanns där. Men för tillfället räckte hennes kroppsvärme och den vackra vyn. Det är ett minne för livet, jag får minnesbilder ibland om just det här men då står jag bakom mig själv och ser våra siluetter täcka ljuset från staden. Det känns som en filmsekvens som är så overklig och sagolik att jag ibland inte tror på den själv. Vi satt där och kände oss nykära och småpussade tills alla andra på stranden gått hem och daggen börjar kännas i gräset. Då väljer vi att också röra oss.

Vi tar våra cyklar men vi väljer att inte hoppa upp på dem. Vi går hand i hand och pratar. Men min blick är så fast i hennes ögon att jag knappt minns en enda sak hon sa, men jag tror jag hade ett stort leende på läpparna hela tiden. Vi kom till hennes dörr… minns precis var den var än idag. Vi stod och försökte lämna varandra under vad folk skulle kunna räkna som en evighet i väntans tider. Vi kysstes farväl och tog varandras nummer. Jag stod kvar utanför tills alla lampor i huset slocknat. Jag vet inte varför, men jag ville kanske att hon skulle vända någonstans så att jag fick se de djupa ögonen igen. Jag lämnade huset med en varm känsla i kroppen och samtidigt en djup oro.

Vad hade hänt, såg hon det jag såg, fick hon samma känsla eller ville hon bara kyssas en kväll. Dagen därpå så gjorde jag något jag knappt annars gör, jag ringde till henne. Jag ringde till en person jag bara träffat i några timmar och undrade vad hon gjorde. Jag längtade så efter det jag fått uppleva det vi haft kvällen innan igen. Jag ville träffa henne. Vi beslöt oss för att träffas direkt.

Tiden gick och vi träffades så ofta vi kunde, alltid när någon hade något att göra så försökte vi göra det tillsammans. Vi blev ett par och jag kände sådan lycka och värme som jag aldrig känt tidigare. Tiden tillsammans gick och hennes blick kunde alltid få mig att må bra. Men så kom den dagen, den dagen då jag skulle åka iväg, jag skulle vara borta i 4 veckor i ett land på andra sidan jorden. På den tiden funkade inte mobilerna på samma sätt som idag att man nästan alltid kan ringa. Utan det blev ett adjö som skulle räcka fram tills jag kom hem.

Det som gnagde min tanke var att hon strax efter att jag skulle komma hem skulle börja plugga i USA i ett år. Jag led i tanken på att först vara 4 veckor utan att få njuta av hennes sällskap, värme och blick och sedan ett år. Jag åkte iväg på min resa, med gråten i halsen sade jag adjö från min mammas mobiltelefon på flygplatsen. Saknaden fanns där redan då. Jag kom iväg på min resa, det enda sättet att höra av sig hem var ett vykort. Ett vykort kan inte ge svar utan det är en rapport från mig till dem. Vi flyttade omkring för mycket på vår resa för att hon skulle kunna skicka kort tillbaka till mig.

Jag hade en underbar resa men somnade alltid med henne i mina tankar och de djupa ögonen såg jag så fort jag slöt ögonen. När resan var över så började en resa hem, över 12 timmars väntan tills man kom tillbaka hem, då längtade jag som mest. Väl hemma så är det första jag ber om min mammas mobiltelefon för att ringa henne igen. Med lätt nervös röst svarar hon, hon är spänd hela samtalet tills jag frågar om det är något. Hon säger då att hon träffat någon annan när jag varit borta, jag tänker på min present jag köpt till henne som ligger nerpackad i min väska.

Varför tänker jag på den? Fattar jag ens vad hon säger, jag känner ändå gråten i halsen och säger 'Okej jag måste lägga på'. Vet inte om det var där min telefonskräck ökade men jag vet att det var den första i raden av svikande tjejer. Men jag tänker än idag om sveket var saknaden av henne eller om det bara var saknaden av vår ögonkontakt.

Det dröjde många år innan jag träffade henne igen efter det. När vi första gången möttes efter det så var det på en fest ute i obygden. Jag var bara där som chaufför till en gammal kollega. Jag kunde inte tro mina ögon när jag såg henne där. Jag såg henne inte från början när jag kom dit utan det var först när jag skulle in i köket och dricka lite vatten som jag fick syn på henne. Då stod hon och tittade på mig som om jag vore ett spöke först. Jag tittade på henne och då, då såg jag ögonen igen, hennes ögon hade redan börjat sjunka in i mina och då kunde jag inte annat än att se in i hennes på samma sätt. Det dröjde några sekunder av drömmande innan vi ens hälsade på varandra. Vi hälsades med en lång kram, sen fick jag hälsa på hennes pojkvän...

Det var en riktig knepig kille som inte kändes alls som någon den mjuka, söta tjejen jag fastnat för tidigare skulle kunna passa ihop med. Men så har det väl alltid varit att badboysen får alla tjejer. Jag stod inte ut med tanken på att hon var med honom, fast jag inte träffat henne på flera år, att jag inte ens gick i närheten av köket igen den kvällen. Jag åkte därifrån med tankar på henne som satt kvar ganska länge.

Efter det så såg jag henne inte igen tills för någon månad sen då jag träffade på henne utanför bion... det enda som jag såg var blicken. Jag minns knappt vad vi sa eller vad som hände, utan jag minns bara att jag såg hennes blick och kände att jag kunde falla pladask för henne igen.

Hur är det då? Man har hört uttrycket 'om blickar kan döda' om när folk stirrar så argt och anklagande på någon, att om människan besatt kraft att döda med ögonen, så skulle det finnas ett klart offer. Kan då blickar älska, och då menar jag inte att klä av någon med blicken eller älska det man ser, utan kan två blickar mötas så att det nästan känns som en fysisk känsla? När jag träffat henne så känner jag att så är fallet. Mina blickar kan älska hennes blickar även om vi som personer inte älskar varandra.