Från Svacka Till Packa

Idag så var det dags för mig att sluta lite tidagare efter massa missade raster och övertid så jag slutade strax efter ett. Hade kört lastbil hela dagen men kunde inte ställa in den eftersom det stod annat parkerat där lastbilen skulle stå. Så jag tänkte att då kan jag lika gärna köra den på plats när jag har gymmat.

Tänkt och gjort så gymmade jag, stretchade och tog mig ett par mackor och två bananer efter träningen. Då märkte jag att klockan börjat närma sig fyra redan och då börjar folk dra sig hemåt och då larmar de på inhängnaden där lastbilen ska stå. Så jag bytte om, slängde upp cyckeln på lastbilen och åkte iväg. Grinden var låst men olarmad så jag parkerade. När jag lagom hade tagit ur cykeln och systembolagskassen jag hade köpt när jag lånade nicklas bil hör jag hur nån börjar stänga grindarna. Jag springer ut så jag ser grinden och ropar att jag inte vill bli inlåst.

De båda som står vid grinden tittar upp och jag känner direkt den där konstiga känslan man känner när någon kollar konstigt på en. Då kommer jag på hur jag ser ut; tunna byxor, stora skor, rätt stor jacka, en sliten damtralla i ena handen och en systemetkasse med några öl i andra handen. Jag kan nästan sätta pengar på att de trodde jag var nån som varit inne och rotat bland grejjerna där inne eller något. Men när jag kom lite närmre kände de igen mig, men kände ändå den konstiga känslan att de gav mig en stämpel.

Det som hände mig var ingen stor grej men i tokkall, snöslaskande motvind så kom jag att tänka på en sak som hände mig i somras också på jobbet. Det var en sak som verkligen visar vissa människors fördomar och även mina egna. Självklart har man fördomar men i detta fallet så ledde de fördomarna till grymhet och omänsklighet.

Det var en vecka då det var rätt så varmt och vår stora gräsklippare var trasig, så jag satt på en av jobbets små åkgräsklippare och klippte lite. Minns att klockan var strax före två och jag längtade till rasten. Tror att det var en fredag också så man var lagom avslappnad och hade nästan börjat komma in i helgrytmen.

Jag hade inte så mycket kvar att klippa av gräsmattan som låg på en liten upphöjnad, när jag såg att en man hade ramlat på parkeringen ett par hundra meter bort. Jag såg att folk var i närheten så jag tänker att de nog hjälper honom upp. Jag vänder ryggen till och klipper lite mer. När jag kommer tillbaka ett tiotal sekunder senare så ser jag att ingen hjälpt honom upp och han fortfarande ligger där, då tittar jag lite extra och ser att det ligger en systembolagskasse brevid honom. Då tänker jag att han förmodligen är full och har ramlat. Så jag tar och klipper klart mattan, vilket tar nån minut. Under tiden har jag sett folk gå och cykla förbi, ja tillochmed såg jag en sjuksköterska låsa upp sin cykel sen cykla förbi , trots att han ligger mitt på parkeringen.

När jag klippt klart mattan så tänker jag att ska ingen hjälpa honom bort därifrån så jag åker dit och ska hjälpa honom. Jag åker fram med gräsklipparen till honom och frågar om han behöver hjälp upp. Då svara han att han har ramlat. Jag hoppar av och försöker hjälpa honom på benen, han väger rätt mycket så det är svårt för mig. När jag hållit på en liten stund så kommer det fram en engelsman och frågar om jag behöver hjälp. Jag tackar och tar emot hans hjälp och vi lyfter upp honom.

När han väl är på benen ser jag efter om han gjort sig illa någonstans. Det hade han eftersom han hade kortärmad skjorta så hade han skrapat upp armarna rätt bra på asfalten och han hade blodat ner skjortan en massa. Men han verkade inte så bekymrad över det utan var glad att komma på benen. Då börjar engesmannen att plocka iordning hans grejjer som han tappat i fallet. Bland annat så lyfter han upp systembolagskassen han hade tappat, jag förväntar mig ett klir men istället när han lyfter påsen i bara ena handtaget så rullar det ut en banan och en mandarin.

Då känner jag att jag får en liten chock nästan av alla frågor som kommer i huvudet på mig; Är han inte en fullgubbe? Hur har jag behandlat denna stackare? Hur har andra behandlat honom? Hur länge har han legat utan att nån hjälpt honom på benen? Jag började nästan gråta lite inom mig, se mig som konstig nu, för nånstans i mig så ser jag färsk frukt som en gullig sak. Jag tycker det är så sött och ser så mysigt ut när folk sitter och skalar frukt. Det blir en konstig känslostorm i mig iallafall.

När engelsmannen stoppat i frukten i påsen och gett honom den så frågar mannen som ramlat om vi sett hans bilnycklar. Jag kollade mig lite runt i förvirringen som pågick i mitt huvud och såg ett par bilnycklar på marken. Jag tar upp dem och ger dem till honom samtidigt som han förklarar att han har haft lite problem med balansen efter att han opererats. Känslostormen i mig växer ännu mer och jag känner mig bara ond som inte åkte och hjälpte honom direkt.

Men nu verkade det iallafall bra med honom och vi erbjöd honom att få gå stödd av nån av oss på väg till bilen, men han avböjde flera gånger. Var nog hans manliga stolthet som kom in där. Antagligen var det samma stolthet som gjort att han inte ropade på hjälp heller.

Men det här tillfället är ett så tydligt tecken på vad fördomar kan ha för faror. Tänk om han hade fått en hjärtinfarkt, eller en stroke eller något i den stilen och folk på ett sjukhus bara går förbi. Sen dagen efter blir det rubriker



Folk blir uppmärksamma på deras fördomar men efter ett par dagar så är han bortglömd av allmänheten och efter ett par veckor så går de tillbaka in i sina gamla fördomsmönster igen.

Visst, det är mänskligt att ha fördomar. Men även om man dömmer en person så är den ändå värd en chans. Man måste våga ta kontakt med den farliga, konstiga, udda, fula, snygga, smarta, dumma, coola eller vad den nu är. Man måste våga det för annars får man aldrig veta vem personen är. Så även om man dömmer en person så ge dem ett försök att bevisa att du hade fel.