Från Svacka Till Packa

... med mig själv som värsta motståndare. Jag har märkt att jag alltid strävar efter att vara bättre än alla i nästan allt jag gör. Jag gör om saker till en tävling där jag alltid vill säkra segern ordentligt. Allt jag gör vill jag ska bli perfekt och söker jag beröm för. Jag har märkt att jag alltid gått efter samma tes som Ricky Bobby i filmen 'Talladega nights- the ballad of Ricky Bobby" nämligen "If you aint first your last" då jag har så svårt att nöja mig när jag vet att någon är bättre än mig.

Jag vill inte vara annat än bäst i allt jag ger mig in på, vilket gör att jag gör mig själv till den största motståndaren då jag pressar mig själv för hårt. Jag strävar alltid efter att glänsa eftersom jag vet att jag mår bra av att ha gett allt och blivit bäst. Men jag vill ändå inte stå i centrum och vara en stjärna utan jag vill vara en förebild till folk att se upp till. Jag vill att folk ska vara stolta över mig och se mig som lyckad.

Men all den strävan mot att bara bli bättre och bättre ökar bara förväntningarna folk har på mig. Det är alltid första berömmet som känns bäst, sen känns det som folk tar det mer och mer för givet att jag ska överprestera och då blir det vardag. Jag känner att jag just nu försöker skriva för att få er att kommentera och tycka jag är bra så jag tänker inte älta mer i det här ämnet (och skriva om, skriva till, rätta ord, fixa till tveksamma meningar, ta bort upprepningar med mera) så därför bryter jag  här.